Gästblogg
En anonym läsare vill ha tips.
------------------------------------------------
För ett tag sen hade jag ett medarbetarsamtal med min chef. Det hela
handlade egentligen om att en kollega ska gå i pension i maj. Chefen
ville väl kolla läget bland oss andra medarbetare ang. pensiongubbens
tjänst.
Sen jag kom tillbaka från min föräldraledighet har jag haft lite andra
arbetsuppgifter än när jag gick hem. Vissa saker är desamma men en del
är helt nytt. Och en del är överlämnat till en kollega som tappat
andra arbetsuppgifter under min ledighet.
Jag har emellanåt känt att jag haft lite lite att göra och det
framförde jag under samtalet.
Frågan kom upp om jag var intresserad av S´s tjänst och det
diskuterades om arbetstider och arbetsuppgifter.
Chefen trodde inte då att vi skulle få ersätta tjänsten med en ny
person utan att vi skulle få klara oss på personalen som finns idag.
(HK bestämmer...)
Jag har lite svårt att se att pusslet med fritid, hem, familj, jobb
och allt annat skulle funka om jag jobbat 100% så när frågan om
arbetstid kom upp svarade jag att jag kan tänka mig gå upp en del i
arbetstid men antagligen inte till 100%.
Vi pratade om att tjänsten skulle kunna delas med en kollega, L, och
lite allt möjligt...
Jag kände mig ganska nöjd efter det där samtalet. Som om det skulle
komma en ny tid för mig. Nya arbetsuppgifter som jag iochförsig redan
jobbat med en hel del tidigare. Chefen påstod dessutom att jag var den
enda som i dagsläget skulle kunna sätta mig på S stol och ta över med
en gång eftersom jag har har kunskapen. (Visst finns det saker och
specialare som jag skulle behöva lära mig men jag är ändå väldigt
insatt i jobbet i helhet.)
Jag hade återfått motivationen efter det där samtalet och det kändes
bra. Jag fick nästan för mig att jag och min kollega skulle dela på
tjänsten när S går i pension i maj. Jag ställde iallafall in mig på
det för min del.
Blev sen lite snopen när det kom ut en internannons på jobbet ang.
just den här tjänsten. Men tänkte att det antagligen var proceduren-
att annonsen var en del av det obligatoriska och att jag skulle behöva
söka tjänsten på "vanlig" väg, internt.
Men så ringde chefen och ville ha in mig på kontoret för ett samtal.
Ska försöka skriva det hela kortfattat.
Han frågade Mig om Jag hade något förslag på tänkbara efterträdare
till S tjänst! (Jag kände hur hakan trillade ner, typ...)
Jag har faktiskt tidigare i höstas gett honom ett förslag på en
tänkbar kandidat men efter vårt medarbetarsamtal kändes det som att
han inte skulle få någon chans eftersom det verkade som att vi inte
skulle få pengar att tillsätta tjänsten med en ny person.
Nu hade HK gett oss grönt ljus och tjänsten skulle alltså ersättas med
nytt folk. Jag nämnde åter killen jag tidigare pratat om men chefen
verkade tveksam. Han kom däremot med en del förslag på andra personer
och undrade vad jag tyckte!!! Det snurrade en hel del i huvudet på mig
men till slut sa jag som det var. Att jag varit mentalt inställd på
att ta över tjänsten efter S och dela den med L så därför hade jag
inte funderat på fler tänkbara efterträdare.
Då kommer det fram att L inte är intresserad av att dela tjänsten med
mig (L jobbar också deltid) och dessutom anser chefen att det inte
funkar att jag jobbar på trafiken under de förutsättningar med tid som
vi pratat om (60%). Sen påpekar han också att det inte kommer att
funka eftersom jag har en tvåårig kille på dagis!!! Då minsann... Jag
påpekade att vi faktiskt är två om honom (Både jag och Sambon) och att
vi dessutom bestämt att Sambon tar så många sjukdagar hemma med gossen
som det är möjligt. Klart att han inte kan vända när han är på jobbet
om jag upptäcker att Gossen är sjuk klockan sju, men de flesta andra
gånger har faktiskt han varit hemma med honom.
Nej, han hävdade fortfarande bestämt att det inte skulle funka och jag
frågade om det inte skulle funka ens om jag gick upp mer i arbetstid
men han verkade ändå tycka nej.
Jag blev allt på en gång. Sur, besviken och arg.
Dels över hans sätt att fråga mig om andra potentiella efterträdare
men ännu mer över han sätt att säga att det inte funkar eftersom jag
är MAMMA!!!! Så mycket för den jämställdhetsplanen på det företaget.
Som vanligt bara en massa bullshit som låter bra men när det väl
kommer till kritan inte är värt nåt.
Idag har jag lämnat in ansökan om jobbet ändå.
Ibland har man tur...
gästblogga? maila [email protected]
Här kommer den;
----------------------------------------------------------------------
Hur vet man när det är dags?
Jag är 35 snart. Vårt första barn är knappt 1,5 år. Ja, jag skriver första eftersom tanken är väl att det ska bli fler nån dag. Men när? Hur vet man att det är dags för nummer två?
Jag kan känna lite panik över det hela. Åren springer iväg och man vill inte bli för gammal. Men samtidigt känner jag att jag vill ge mitt första barn så himla mycket kärlek- hur ska jag hinna med en till?
Dessutom verkar det som att folk tror att de har rätt att fråga om när ”nästa kommer ” hur många gånger som helst, ge små pikar om att ”det är väl dags igen snart?” , ”du vet väl att det är leveranstid på de där?” osv. Jag tycker inte om det!
Innan vi fick vårt första barn var folk ganska försiktiga med frågor och påpekanden. Tyckte det var skönt. Tycker inte andra ska lägga sig i såna saker. Men nu verkar folk tro de har rätt att tycka och fråga hur mycket som helst.
Jag kan ibland känna att ”jo, nu kanske det är dags” men sen övergår den känslan till rädsla över att ”Nej, jag tror inte VI skulle klara av en till.” Det sägs ju att det blir mycket jobbigare med två än med en. Jag vill inte att VI ska hamna i statistiken över spruckna förhållanden efter andra barnet.
Ibland känner jag att jag numera nästan bara är mamma och alltför sällan mer än så. Är verkligen inget fel i att vara mamma, men jag behöver vara ifrån mammarollen ibland. Känna mig kvinnlig och duktig på nåt annat. Hinns det med när man har två?
En annan sak är ju det där med arbete och mamma. Det kräver sin planering. Just nu har jag gått ner i arbetstid eftersom jag Vill vara hemma med barnet. Tycker inte han ska vara på dagis 5 dagar i veckan, från sju på morgonen till halv fem på eftermiddagen. Men den dag jag ska vara föräldraledig igen behöver jag ha arbetat upp min blivande föräldrapeng så den baseras på ett högre belopp än min halvtidsinkomst idag.
Chefen är väl antagligen en av dem som också undrar om och när jag ska vara ledig igen. I dessa tider är det inte kul att komma och säga att man ska vara föräldraledig. Har hört om flera personer som blivit uppsagda precis innan sin planerade föräldraledighet eftersom ”den skulle ju ändå vara föräldraledig.” Tycker det låter konstigt att man får göra så, tror inte man får egentligen, men kryphål finns väl alltid och ett sånt vill inte jag hamna i. Känner mig visserligen ganska säker på min stol, men jag tar ingenting för givet.
Nej, det är svårt. Hur vet man egentligen när det är dags?
Gick inte alls
kontakt
[email protected]
Går även bra att maila gästbloggar, kolla i kategorin gästbloggar.
Du får vara anonym, jag skriver inte ut vem som gästbloggat om du säger att du vill vara anonym.
Skriv gärna nåt snuskigt.
Gästblogg igen
_______________________________________________________________________________
Får man både äta kakan och ha den kvar?
Jag har en väldigt bra killkompis som jag ofta umgås med. Jag vet att han är intresserad i att vi ska vara mer än vänner. Jag är det till en viss gräns. Jag pendlar mellan att vilja ha han som mer än vän och till att inte vilja förstöra vänskapen. Vårat förhållande är väldigt blandat; vi umgås dels bara som vänner och vissa gånger blir det hångel med mera. Vi har pratat om detta för nån månad sen och jag har sagt att jag inte kan lova något mer. Jag önskar nästan att jag kunde bli förälskad i han eftersom han är en sån bra kille, men nej. Jag är dock intresserad i att ha ett "kompis plus" förhållande med han. Friends with benefits. När det passar mig det vill säga. På lördagen ville jag inget annat än att ha en skoj kompiskväll. På söndagen ville jag ha sex, vi hade det nästan. Samtidigt vet jag att det skulle krångla till massa... jag vet inte om det skulle vara värt det. Jag vill ha det okomplicerat och på mina villkor. Jag är väldigt ombytlig till vad jag vill och vill därför ha det enkelt. Plus att jag dejtar andra killar också, så jag vill ju inte såra min fina kompis eller riskera förstöra våran vänskap. Är det möjligt att inte göra det om vi börjar ligga med varandra? Kan jag både äta och njuta av kakan och ha den kvar?
Mvh Penny Lane
Ny gästblogg!
Hur kul som helst, en ny läsare vill gästblogga!
Vill du gästblogga? maila [email protected]
ja du får maila även om du inte vill gästblogga.
-----------------------------------------------------------------
Killar som tappar hjärnceller på fyllan
Förra helgen var min sambo på hockey och efterföljande krogrunda med sitt jobb. Strax innan tolv när jag var på väg att lägga mig hörde jag att hissen kom, tänkte att det kan inte vara min sambo som kommer så här tidigt men en nyckel sattes i låset och han ramlade in. Grejen är att han alltid brukar spela aspackad när han kommer hem, ramlar och håller sig i dörrkarmen, det gjorde han nu och jag frågade: Är du aspackad? Han svarade: Ja gumman jag ÄR verkligen skitfull, och det VAR han. Har nog inte sett honom så full under våra fem år tillsammans men han var glad och pratglad.
Vi lade oss i sängen och pratade en stund och han somnade, jag läste en stund. När jag skulle sova gjorde jag misstaget att peta på honom för att han snarkade, han vaknade och var plötsligt jättepigg. Låg och ropade på katten och sa att han inte kunde sova utan katten bredvid sig. Bad honom vara tyst men han bara fortsatte ropa på katten. Efter en stund klev han upp och skulle äta en smörgås, jag följde med för att han inte skulle riva hela köket.
Han står helt naken i köket och äter en knäckemacka och plötsligt börjar han fnittra och säga om och om igen: I´m cold, I´m cold och fnittrar hela tiden. Jag börjar tappa tålamodet för jag vill sova och säger att vi ska lägga oss NU! Vi håller på att flytta och det står kartonger i köket och en massa saker på golvet. Han böjer sig fram och säger: Men hej gubben är du här (lampan är inte tänd). Det är smörgåsjärnet han klappar vilket han tror är katten! Jag informerar honom att det är smörgåsjärnet och inte katten han klappar. Han skrattar så han inte får luft. Jag är mest trött och börjar bli riktigt irriterad och säger att vi ska lägga oss nu!! Han skrattar/fnittar hela tiden, går och lägger sig men skrattar oavbrutet. Jag får nog och lägger mig på soffan, då börjar han ropa på mig och säger att han inte kan sova utan mig men tillslut somnar han.
Morgonen efter minns han ingenting om smörgåsjärnet eller något annat. Det är roligt när man själv är full men inte fullt lika roligt när man är nykter och trött. Men nu i efterhand är det en rolig historia :)
Myten om män...
Publicerar en ny gästblogg, denna gång från en anonym läsare. Kommentera den!!
Vill du gästblogga? Maila [email protected]
____________________________________________________________________________________
Myten om män.
Det spelar ingen roll vem man pratar med, vilka filmer man ser, vilka böcker man läser eller vilka tidningar man bestämmer sig för att prenumerera på. Alla säger de samma sak. Män är kåta odjur och kvinnor är snälla små själar som ställer upp ibland för att hålla det manliga odjuret lugnt i några dagar.
Men det är inte så och jag känner mig fruktansvärt lurad. Lurad lurad lurad är vad jag är. Grundlurad.
Hoppas jag. Alternativet är inget jag vill tänka på.
Min pojkvän lever nämligen inte alls upp till ”myten om män”. Han lever inte upp till någonting just nu. För ett par veckor sen upptäckte jag ett mönster…ett hemskt mönster. All fysisk kontakt mellan oss är på mitt initiativ. ALL fysisk kontakt. Jag tänkte i min blonda lilla hjärna att anledningen till att det alltid var jag som tog första initiativet till att hålla handen, krama, pussa, knulla var kanske för att han aldrig hann. Så jag tog några steg tillbaka för att ge min pojkvän chansen att ta första steget någon gång då och då. Vilket bara ledde till att allting är dött. Stendött. På tre dygn har han tagit i mig max tre gånger. Alla gånger har kontakten mellan oss varat i mindre än tio sekunder.
Vart tog det kåta odjuret vägen? Ska han inte spricka av rastlöshet om han inte får sex flera gånger om dagen? Kan det vara så att jag har gått och blivit oattraktiv? Tråkig? Osexig?
Är det andra som har det såhär och i så fall, varför är det aldrig någon som pratar om det?
Äckelgubbar
En läsare som vill gästblogga hos mig, Maja.
Gästblogga du med maila [email protected] jag kan bistå med tankar om vad du ska blogga om. Du får vara anonym för läsarna såklart.
Här kommer Majas inlägg;
________________________________________________________________________________
Hej! Andreas heter jag...är 27 år och bor i skåne men jobbar över hela sverige....Jag tycker du verkar va en underbar tjej på alla sätt vilket är viktigt i min branch...jag håller på att jobba med en ny "sorts modeller" som kommer mer o mer nä,ligen de som många gånger tänkt attt de kanske aldrig kan va någon modell ...men det är då framförallt mulliga och mogna modeller då...och då är det för nya designers som verkligen vill göra det vackra ,sexiga ,snygga plagget för kanske just din typ..Det är inget helt naket och det är bra betalt..pratar gärna mera med dig via msn eller tele.....mvh Andre
Detta mail fick jag skickat till mig häromdagen på en webbcommunity jag är med i.
Det är ingen dejtingsida utan de beskriver sig som ett "community för alla".
Jag blev medlem för ett par år sen pga av en kompis som tyckte jag skulle gå med så att vi kunde hålla kontakten (detta va innan facebook hypen) men jag är väldigt sällan inloggad här utan kollar bara min mail då och då.
Bilden som jag har på min sida är en helt vanlig ansiktsbild, samma som jag har på facebook just nu och det är inget naket, inget utmanande över den.
Det är nog tredje gången som jag får ett mail av denna sorten och frågan jag ställer mig är.
Får han några svar på detta?
Jag kan föreställa mig att det är många yngre tjejer som blir smickrade. Men den här killen söker ju som sagt "mogna unga tjejer" vad som nu menas med det!? Själv är jag 27.
Att se mogen ut och dessutom mullig är väl knappast en komplimang! Vem är det som nappar på den här sortens mail, och framförallt vad är den här killen ute efter egentligen!?? Vågar man ens tänka på det!?
Nätet i all ära, men visst finns det många tokar därute!
För att inte tala om alla dessa äckelkillar! Jag skulle kunna berätta hur många historier som helst!
Vilka tokar har ni själva råkat ut för? Dela gäna med er! :o)
Lite nyfiken är jag också...Om det finns äckelkillar finns det säkert äckelttjejer, eller?
Hur tar dessa form tro?
/Jag som gästbloggat heter Maja och min blogg hittar ni här
Gästblogg!!
Sen behöver gästinläggen inte vara kortfattade som gästbloggaren skriver. De får vara hur långa/korta som helst.
Maila [email protected]
--------------------------------------------------------------------------------------
Tjat, tjat, tjat. "Skriv ett gästbloggsinlägg!" Jag är ju inte mycket för att vara kortfattad när jag bloggar så jag har inte tyckt att jag passar in i F:s blogg. Men det är nog bara det att mitt skrivande inte passat in eftersom vissa ( läs F) gärna använder våra msnkonversationer som inspiration o flera gånger varit sekunder snabbare än mig med att dryfta vissa ämnen på bloggen. Idag kom det upp ett ämne som jag faktiskt skulle vilja ha andras åsikter om så då tänkte jag använda hans blogg istället.
Ni som har, eller har haft, en sambo/ partner: Har ni tänkt er för när ni är bortbjudna så era kläder passar ihop? Nu menar jag INTE matchande träningsoveraller...mer om ni har tänkt på att inte ha färger som skär sig eller att den ena är mer uppklädd än den andra? Vi gör det definitivt hemma. Eller, det är mer så att min kille anpassar sig till mig eftersom han inte vill genomlida fem klädbyten o en galen/ arg sambo som sliter sitt hår.
gästblogg igen
Hon motiverar sitt inlägg med "Eftersom jag är lika förvirrad och klumpig som du så har jag ju en hel del att bjuda på, haha ;) "
Nåja sara, inte vara sånn nu. Vill du också gästblogga? [email protected] jag föreslår gärna vad du ska skriva om. Det går bra att skriva anonymt.
___________________________________________________________________
Gästblogginlägg, kategori 'gnäll':
Huvudvärk, eller migrän, typ.
Faaaan. Har inte tiiiid! Skiten sitter ju i under tre dygn också. Men, eftersom jag inte blir frisk fortare av att ligga i sängen (tror jag, har inte provat iof) så går jag i vanlig ordning till jobbet. Smart va? Upp ur sängen, äta lite, gå 2,5 km till min arbetsplats, jobba 8 h med städ av hotellrum; dammsugardån, böja sig över toaletter och sängar, huvudet dunkar och ögonen är blanka, migränmedicinen funkar inte och distansapoteket kan erbjuda leverans av annan sort om tre vardagar.., gå hem med solhelvetet i ögonen (det kunde väll ha fortsatt att vara dimma?).
Har förstås slagit i huvudet tre gånger under dagen lullig som jag varit, tappat saker som skrällt nåt förskräckligt och glömt saker i källaren när jag är på tredje våningen utan hiss.
Men imorgon är jag ledig! Gissa vem som ska sova.. :)
/sara
Gästblogg, fortsättning
En anonym läsare mailade tidigare in detta gästinlägg. Där berättar hon bla att hon varit den andra kvinnan. Nu kommer fortsättningen på hennes berättelse. Vad har hänt sen hon skickade brevet till killens flickvän där hon berättade om allt.?
Vill du gästblogga? [email protected]
_________________________________________________________________
"Några dagar har gått sedan jag skickade ett mail till hans flickvän där jag berättade om vårat förhållande, eller ska man kalla det affär? Nä, det låter så fult. Jag skrev väldigt kortfattat, inget dumt. Jag skrev att jag bara ville att hon skulle få veta att vi träffats i veckor, setts ofta och hörts dagligen. Att han sagt till mig att han skulle avsluta deras förhållande.
Jag fick inget svar överhuvudtaget, förrän igår. Han hade skickat ett mail till mig på Facebook. På Facebook, han har väl ändå mitt nummer. Det stod bara kort: "Hej, hoppas du mår bättre nu när du förstört två människors liv."
Har JAG förstört?! Om han brydde sig det minsta om sin flickvän hade han väl aldrig inlett något med mig från början. Det var HAN som började höra av sig till mig, frågade om vi skulle ta en fika och om jag ville komma över och se en film. Och HAN som tog initiativet till första kyssen då jag t.o.m frågade om han var säker. Och nu är allt MITT fel?! På hans status på Facebook står det nu: "Hoppas man lär sig av sina misstag". Nu är jag ett misstag också och känner mig totalt lurad och värd desto mindre. Och inte helt oväntat, de är fortfarande tillsammans."
Ny Gästblogg,
Vill du gästblogga? maila [email protected]
Dagens gästbloggare har skrivit följande;
________________________________________________________________
Är 32 år. Precis lärt mig massor om hur jag vill ha det i sängen. Varit tillsammans med en & samma man i herrans massa år, ja sen tonåren. Ändå inte kunna " be om " det jag velat. Inte " krävt nåt " i sängkammaren. Han har aldrig gett mig en orgasm, jag har gett honom tusentals.
Förhållandet spricker. Ja, inte enbart pga att sexet är dåligt ( fastän jag erkänner att det inte fanns nåt snusk de sista två åren ) utan för att jag kände att att vi enbart var kompisar. Inga kärlekskänslor, inga gemensamma framtidsplaner etc etc..
Träffade en man. Sex första gången i hans bil. Fantastiskt underbart. Orgasm. Eller rättarsagt Å min gud tre gånger!!
Han lärde mig hur viktigt det är att slappna av & njuta. Ta för sig. Och det gjorde jag! Med råge!
Så hur kommer det sig att man ( i detta fallet jag ) kan be, begära, kräva, med hes röst, önska att han tillfredsställer mig efter en dejt!!? När jag inte kunde göra det med någon jag varit tillsammans med i tusen år?
För att jag;
A) Känner mig själv bättre nu än innan?
B) Vågar vara mig själv med Mr New?
C) Skiter i att Mr New ser alla mina skvanker, får ta mig som jag är?
Eller alla tre svarsalternativen?
Vilket som. Har lärt mig livets stora läxa. Vi tjejer måste ta för oss. Oavsett vad det gäller.
Gästblogg!!
Villkoret är att det ska vara i denna bloggs anda. Alltså, sex, vardagsliv, familjeliv, etc.
Nedan kommer inlägget från en bloggare som vill vara anonym. Kommentera gärna hennes inlägg!
--------------------------------------------------------------
"Otrohet, något som berör och sårar alla iblandade. Hur kan man lita på någon fullt ut och vill man veta om den andra partern varit otrogen? Personligen kan jag inte sätta en gräns på otrohet. Det finns så många olika former. En kyss kan vara otrohet, sex men även återkommande tankar. Jag har alltid sagt att otrohet är det värsta jag vet - när det drabbar mig.
Men här sitter jag nu med skamset huvud och medger att jag varit "den andra". Löften om att förhållandet skulle avslutas och att det kändes så bra..jovisst. Efter en kärleksresa med flickvännen till värmen så var allt helt plötsligt frid och fröjd och så står jag där - ensam och lämnad. Och inte ett ljud har flickvännen fått höra om det som vi hade och om hur bra det var. Men jag måste försvara mig, jag hade aldrig träffat honom om jag inte trott att det skulle bli något mellan oss och att deras förhållande var dött.
Jag har skickat ett mail till hans flickvän och berättat. Han skulle ju aldrig göra det. Jag tycker hon har rätt att veta, jag skulle vilja veta. Var det fel? Vems ansvar är det att berätta och vill man veta?"
