dagligdags

Mamma ringde, nära tårarna och med en uppbygd frustration i kroppen.
Hon hade hälsat på pappa.

Han far illa på alla sätt, ikväll när mamma kom dig mötte hon två tanter. De sa att de var rädda för pappa, han hade kommit med rullstolen, slitit upp dörren till deras rum och bara gapat och skrikit.

Mamma tröstade dem lite och gick sedan till pappa. Han hade så mycket frustration och ilska i sig att han for omkring i rullstolen som ett skållat ollon. Han skrek att han hatade alla djävla poliser som jagade honom, han skrek att ingen brydde sig om honom etcetera.

Han levde om så att han var alldeles svettig. Han började klä av sig och la sig sen i sängen på rygg med vidöppen mun. Där låg han helt apatisk och bara stirrade upp. Sen så helt plötsligt frågade han helt normalt hur det var med syrran och hur det gick för henne i skolan.

Mamma fick på han kläder igen i tron att han nu "återvänt". Men väl i rullstolen började han gapa och skrika igen.

Jag ska ringa läkaren i morgon och höra hur det går med inställningen av hans medicin. Uppenbarligen går det ju inte så bra, de har sagt tidigare att han är mycket mycket svårinställd. Och ja, det verkar ju som det.

Det är så förbaskat jobbigt. Samtidigt plågas jag av dålig samvete för att jag inte är där oftare. Det är ju som det är, har ju mitt liv. Men pappa är ju pappa.

Tungt blev det just nu.