Pappa...
Nu är det bara att inse, jag måste förstå och få min son att förstå att den kraftkarl som fanns till annandagpåsk är borta.
Inga fler långa skogspromenader genom ogenomträngliga snår för alla utom för honom. Min son kommer aldrig mer bli passad av sin favoritbarnvakt. Min dotter kommer aldrig få uppleva det. En dröm pappa hade var att jag och min son skulle gå på sonens första hockeymatch tillsammans, det lär aldrig bli av.
Efter att jag pratat med läkarna idag kan jag konstatera att den hjärnförändring efter hjärtstoppet i själva verket är en stor hjärnskada. Han kommer aldrig bli nära som han var förut. Han har en helt ny personlighet, kroppen förtvinar sakta i den rullstol han numera sitter i.
En remiss är skriven till äldrepsyk, troligtvis blir han inlagd för att de ska ta bort alla mediciner utom hjärtat för att prova ut nya. De misstänker att flera har ingen verkan alls och då är det ju onödigt att han ska äta den medicinen.
Mannen som sitter i rullstolen är min pappa, mina barns farfar. Men samtidigt är det inte han. Det är någon annan.
Nästa lördag får jag träffa honom igen. Jag vet inte vilket humör han är på, jag vet inte om han är psykiskt närvarande. Ska i alla fall få träffa honom. Nästa måndag är det vårdplanering, får se vad de kommer fram till då. Jag ska delta, måste stötta mamma, kan inte låta henne delta själv.
Tungt detta. Mycket tungt. Ofta tänker jag på om det inte vore lika bra att han gick vidare på annandagpåsk. Det är bara paketet kvar som det känns nu.
Nåja. Nu har jag skrivit av mig.
Åter igen... lider jag med dig!!
Bra att de sätter ut alla mediciner och börjar from scratch... det brukar vara det bästa i det läget. Hoppas de hittar någon lösning.
Sen så skall du inte ha dåligt samvete för dina tankar om vad som hade varit det bästa... det är fullt normala tankar, och visst, det kanske hade varit det bästa. Det vet man aldrig.
För två år sedan genomlevde jag liknande med min pappa.
Tror jag vet lite av vad du och din mamma tyvärr genomgår.
Kan bara hålla med kloka Åsa!!
Det där är ingen rolig situation. Den är jättejobbig! När en människa man känner och tycker om och litar på blir till någon annan som man inte känner så känns det inte bra.
Jag hoppas att det löser sig till det bästa! Och - -du ska verkligen inte må dåligt över hur du känner, det är jättenormalt!
Tänker på dig!
Tre kloka personer har redan skrivit så kloka saker så jag skickar bara en styrkekram!
Du vet att jag finns! <3 kram
Har en aning om hur det känns, har jobbat med människor i den sitsen i många år, och träffat anhöriga, det är tufft för dem! Och min egen pappa är efter en hjärnblödning för länge sen, en annan man han oxå än den han var när jag växte upp. Ser min mamma bli mer och mer frusterad och sliten över situationen. Men livet är fan i mig hårt, ingen rättvisa alls, och ibland funderar man ju över vad som hänt OM...
Massa kramar, lider oxå med dig
