dagligdags

Idag skulle jag få besked.

Var på jobbet tidigt, målsättning var att jag skulle sitta på chefens rum och vänta när hon kom.
Jag väntade och väntade, till slut blev jag kissnödig. När jag åtgärdat det problemet återvände jag till hennes rum bara för att inse att hon varit där och gått.

Hon hade möte hela dagen.

Efter sitt möte kom hon. Jag som en svans efter henne in på sitt rum. Hon delgav att hon meddelat chefen för regionen att hon ska avgå och påbörja en ny anställning. Han hade blivit ruskigt sur. Därefter hade hon fört fram mitt namn som ersättare, åtminstone tillförordnade sådan. Det förslaget hade han inte kommenterat mer än att det är bra folk på min enhet.

Chefen är dock helt övertygad att det blir jag. Tyvärr är jag inte det själv, vi har nämligen ett omplaceringsfall som har chefsutbildning... fast inte den injobbade rutinen jag har. Jag vet vad arbetet går ut på, inte detta omplaceringsfall. Förresten vill jag inte ha omplaceringsfallet till chef heller.

I januari planerar chefen att överlämna till mig. Detta trots att inget är klart om hennes efterträdare. Ja utredningen om vår framtid heller.

Är oerhört stolt att hon vill ha mig som ersättare. Dessutom sa två av mina kollegor idag att de gärna ser mig som deras chef. Det vore det bästa sa det.

Stolt som en tupp vandrade jag hemåt.

Men jag vill ha allt på papper. Jag vill att chefen för regionen ringer mig nu och säger att han väljer mig.
NU.

Dagen B för besked får således vänta.