dagligdags

Telefonen ringde.

Jag svarade och var mitt trevliga jag. De på jobbet retar mig för min telefonröst. De tycker jag låter så äckligt trevlig.

Nåja, i andra änden var det pappa. Hans telefon på sjukhuset är spärrad så han måste ha fått sköterskorna att låna ut sin telefon till honom.

Han var mycket arg. Ja han idiotförklarade allt och alla. Sa att han var frisk och att han skulle hem. Han ville inte alls lyssna på att han måste till rehab. Han klarar sig inte utan hjälp som det är idag. Framförallt är ju inte skallen ens till hälften återställd ännu.

Sen började han babbla på. Att han bara har ett ben berodde tydligen på en övning i det militära när han var i dalarna. Mentalt var han alltså tillbaka på 50 talet när han gjorde värnplikt. Att han hade tre barn hade han dock koll på. Barnbarnen var för dagen bortglömda. Jag var tydligen officer, vilket var en av mina barndomsdrömmar som jag pratat mycket med pappa om.

Han sa att han aldrig får besök, vilket han får. Mamma, syrran och hans syster är där dagligen. Bara det att han glömmer bort det så fort de lämnat hans rum. Jag ringer honom ofta vilket han också glömmer bort.

Nej idag var det inget bra. Han har så mycket frustration inom sig. Han vet ju inte, eller förstår inte, vad som har hänt honom. Att han förhoppningsvis blir flyttad till ett rehabcenter ganska snart vet han inget om.

Där kommer han få hjälp med all träning han inte får idag. Minnesträning, ska provas ut protes etc. Just nu får han bara sjukgymnastik några minuter mån-fre.

Nåja. Nu har jag skrivit av mig lite. Orkar inte mer om detta. För jobbigt hela grejen.