Hemma!
Tro på fan, jag är hemma.
Mesta tiden på landvetter gick åt till att muttra elaka saker om taxigubben som inte behagade att komma i tid. Sen var det bara att hoppa på flyget till Stockholm.
Då planet fortfarande inte hade rört sig 5 minuter efter avgångstid började jag ana oråd. Mycket riktigt, kaptenen ropade i högtalarna att antalet passagerare ombord stämde inte med det antal som passerat gaten. Därför började personalen gå runt med listor för att pricka av alla, vi var nämligen en för mycket.
Den misstänkte terroristen hittades dock snabbt och kunde avfärdas med att vara en skäggig affärsgubbe vid namn Gert. Gert hade nämligen bråttom till flyget och lyckats springa igenom utan att lämna ifrån sig boardingkortet. Efter att de rett ut det Gert ställt till med lyfte vi.
Tack vare Gert så blev väntetiden på Arlanda mindre, men ändå lång. Tills slut fick vi gå ombord. Vem ser jag då i kön? Jo Gert. Jag observerade honom noga så han gjorde vad han skulle. Det gjorde han, kanske så att han fick sig en läxa.
Precis när jag höll på att somna till på flyget hörde jag en duns. Ett ljud som jag hör ofta.. nämligen mobilen som ramlade ur fickan. Jag böjer mig ner för att ta upp den, bara för att inse att den åkt in under sätet och jag når den inte. Detta insåg jag efter att jag fått de två herrarna bredvid mig att ställa sig upp så jag kan krypa på golvet.
Jag går till raden bakom och frågar om jag får krypa på golvet hos dem. Alla ställer sig upp artigt och flyttar på sig så jag får krypa. Bara det att när de reste sig upp så lyckades någon sparka till den så mobilen for framåt igen. Alltså till min stol... Jag låtsades plocka upp något och stoppade i fickan. Tackade och gick tillbaka till min plats, i samma veva som jag satte mig lyckades jag diskret fånga upp mobilen igen.
Nu ska jag sova.
Mesta tiden på landvetter gick åt till att muttra elaka saker om taxigubben som inte behagade att komma i tid. Sen var det bara att hoppa på flyget till Stockholm.
Då planet fortfarande inte hade rört sig 5 minuter efter avgångstid började jag ana oråd. Mycket riktigt, kaptenen ropade i högtalarna att antalet passagerare ombord stämde inte med det antal som passerat gaten. Därför började personalen gå runt med listor för att pricka av alla, vi var nämligen en för mycket.
Den misstänkte terroristen hittades dock snabbt och kunde avfärdas med att vara en skäggig affärsgubbe vid namn Gert. Gert hade nämligen bråttom till flyget och lyckats springa igenom utan att lämna ifrån sig boardingkortet. Efter att de rett ut det Gert ställt till med lyfte vi.
Tack vare Gert så blev väntetiden på Arlanda mindre, men ändå lång. Tills slut fick vi gå ombord. Vem ser jag då i kön? Jo Gert. Jag observerade honom noga så han gjorde vad han skulle. Det gjorde han, kanske så att han fick sig en läxa.
Precis när jag höll på att somna till på flyget hörde jag en duns. Ett ljud som jag hör ofta.. nämligen mobilen som ramlade ur fickan. Jag böjer mig ner för att ta upp den, bara för att inse att den åkt in under sätet och jag når den inte. Detta insåg jag efter att jag fått de två herrarna bredvid mig att ställa sig upp så jag kan krypa på golvet.
Jag går till raden bakom och frågar om jag får krypa på golvet hos dem. Alla ställer sig upp artigt och flyttar på sig så jag får krypa. Bara det att när de reste sig upp så lyckades någon sparka till den så mobilen for framåt igen. Alltså till min stol... Jag låtsades plocka upp något och stoppade i fickan. Tackade och gick tillbaka till min plats, i samma veva som jag satte mig lyckades jag diskret fånga upp mobilen igen.
Nu ska jag sova.
Kommentarer
Trackback
