natten
Efter en liten stund small det igen. Jag ignorerade det. Sen small det igen.
Denna gång rusade jag upp, tände lampan i taket. Fast övertygad om att det var någon i sovrummet.
Vad jag ser är katten, han sitter på en byrå och puttar ner sambons nagellacksflaskor en efter en på golvet.
Jag handlar instinktivt och slänger ut kattfan ur sovrummet och stänger dörren.
Då sätter sig katten utanför och jamar, eller rättare sagt skrikjamar. Sonen vaknar, jag vaknar ja alla som är i hushållet vaknar utom min pappa som är halvdöv.
Jag hatar att bli väckt mitt i natten, de som ringde mig när jag hade jour på mitt gamla jobb var alltid lite rädda för mitt vresiga jag. Jag tar katten under armen, bär ner honom och släpper ut honom. Tydligen såg det lite burdust ut för sonen började grina över att jag var dum mot katten. Vilket jag inte var, inte våldsam på någotvis så klart. Bara irriterad.
Bara att trösta sonen och sen somna om. Vaknar när klockan ringer och jag funderar som mest nu om jag har drömt eller om det som hände hände. Katten var i alla fall ute i morse...
Känner igen det där. Sist var det svärmor som fick träffa mitt otrevliga jag när hon skadeglatt sa: Väckte jag dig? Då får man skylla sig själv.
Tänk om katten ville berätta något för er? Du behandlar säkert katten lika varsamt som min sambo varje gång som hon har hyss för sig. :)
Haha du skulle sett mig i sommras när Tippen välte en stor spegen med träram som stod lutad mot vägen ovanpå en byrå. Jag flög upphur sängen och det kändes som hjärtat skulle hoppa ur mitt bröst så hårt slog det! Tack o lov gick spegeln inte sönder, men vi har ett djupt jack i den fina gammla fiskbensparketten. INTE GLAD! Vad va det jag skulle komma till nu.....joo...va snäll på mot katten, det är ett djur och dom fattar inte bättre även om man kan få för sig att dom smider planer bakom ens rygg ;o)
