dagligdags

Har tillbringat några timmar på primärvårdsjouren med sonen.

Under natten har han fått flera anfall av falsk krupp, nu på morgonen hade han andningsvårigheter så vi ringde och fick komma in på en gång.

Väl där blir vi mottagen av två mottagningssköterskor som är födda 1843. Den ena har nog rökt sen dess med. Hon sa med ordentlig basrös att vi skulle sätta oss ner och vänta. Tro mig, vi tordes inget annat. Blev nästan rädd när sonen skulle springa omkring. Vi trodde att sjuksköterskan skulle äta upp honom.

Efter en stund hörde vi en svag röst som ropade på oss. Vi följde rösten och hamnade i ett undersökningsrum. Där på en stol satt en pytteliten man med glasögon på nästippen. Han presenterade sig mummlande och frågade vad vi gjorde där.

Efter en stunds förklarande och att han muttrade över att sambon glömt säga att hon har astma (jag sa det) så började han undersöka. Det hela slutade med att sonen fick andas in nåt medel via mask. Med assistans av den hesa och stenåldersgamla sjuksköterskan.

När vi satt där kom läkaren och förklarade vad vi skulle göra sen. Han avslutade med; ja någon har dött så jag måste åka nu. Hej då.

Efter vi andats ett tag i den där masken så är sonens andning mycket bättre. Troligtvis utlöstes detta av hans förkylning. Han blir i alla fall hemma från dagis nu några dagar. Han orkar inte så mycket... så farfar är inringd som jourhavande barnvakt. Han kommer ikväll.

Sambon har jätteångest övet att hon ska åka till Umeå och är borta hela veckan, gör ont i mamma hjärtat säger hon. Det är ju klart, hon har ju varit ifrån honom max ett dygn sen han föddes. Skönt att farfar kan komma, blir svårt för mig att vara hemma i veckan. Nu löste det sig på ett smidigt sätt.