dagligdags

Var och handlade, min vana trogen ställer jag mig vid kassan med snyggaste biträdet som jobbar. Denna gång var det inte så stort utbud utan hamnade i kassan där en fd kollegas fru satt.

Hon slog in alla varorna i systemet, jag räcker fram mitt kort. Inser då att jag har fel kort med mig, har kreditkortet som jag dessutom inte har kod till. Måste därför visa leg.

Mitt rätta kortetui med visa kortet och leg ligger på jobbet inser jag nu. Med svettpärlor i pannan hoppas jag att kvinnan ska känna igen mig. Det gör hon inte.

Stammandes, nog rädd att jag ska bli arg, säger hon att jag får packa ihop varorna och ställa dem åt sidan. Inget att göra, packar ihop. Går till bilen och kör hem, satte nytt personligt rekord i att köra den sträckan.

Hemma vänder jag ut och in på hemmet, har i denna stund glömt att etuiet med körkortet ligger på jobbet. Efter en stund kommer jag dock på det, kommer på en annan sak med. Mitt tjänsteleg...

Grabbar tag i det och kör tillbaka. Coolt och till synes helt oberörd går jag in och betalar. När jag tar mina varor och går ut säger jag "hälsa Stefan".

I själva verket var jag superstressad och generad över situationen.